lördag 30 april 2016

Känslosam skidavslutning

Igår hade If Minken säsongsavslutning. Det var så roligt att träffa alla igen, men samtidigt var det känslomässigt tufft.


Jag hade tänkt ut en massa smarta saker jag skulle säga om min situation, men när jag väl skulle ta ton blev det väldigt svårt att få något vettigt sagt, halsen stockades och tårarna bara brände bakom ögonlocken. Det hela slutade med att jag stod på scenen och lipade... Jag skulle ju fungera som intervjuare, men ärligt sagt var skallen helt tom så min insats var väl inte den bästa. Jag fick kämpa för att inte snörvla och kände mig allmänt ganska väck.

Det kändes jobbigt att titta på bildspel från den gånga säsongen, att få höra andra åkare berätta om framgångar och målsättningar. Inte för att jag är missunnsam, utan för att jag kommer ihåg mina egna tankar för ungefär ett år tillbaka.
Då åkte jag hemåt med en stor buckla med inskriften "Årets framsteg" och med vetskapen om att jag var uttagen till Elit2017-prjektet. Jag hade ett otroligt stöd från sponsorer och samarbetspartners och hade siktet inställt på att på allvar fightas om mina första världscuppoäng och en plats i B-landslaget. Jag visste att det kunde vara möjligt bara jag tog ännu ett steg framåt och lyckades få ut all min kapacitet.
Tänk om jag då hade vetat att jag ett år senare skulle åka hem från avslutningen med två skitfötter och en (fantastiskt vacker) avskedsbukett.
Det blev på en gång så påtagligt hur annorlunda allting blev och det gjorde mig så himla sorgsen.



Det här är den finaste bukett jag någonsin fått!

Jag är så tacksam för att så många ville prata med mig i går, att ingen skrattade när jag bölade och att så många visade sitt stöd och sin omtanke. Ni kan inte ana hur rörd jag är över ert bemötande. Tänk att man kan få ett sånt stöd av människor man inte känt mer än några år, vilket privilegium!
Trots att jag tycker att gårkvällen var smått pinsam och traumatisk, var den precis det jag behövde för att komma vidare i min bearbetning. Jag har ju försökt hålla mig undan skidvärlden i vinter och sysselsatt mig med annat, och det har jag mått bra av, men jag tror också att jag måste konfronteras med de här känslorna, inte bara trycka undan dem.

Jag vet att jag har gjort rätt beslut och jag vet att jag kommer att trivas väldigt bra med "mitt nya liv". Jag kommer att kunna ta igen allt den jag bortprioriterat och slipper elitidrottens baksida med allt vad det innebär: en konstant press på mig själv, ett inrutat livsmönster, en drös med besvikelser och en massa begräsningar. Flytten till Åland kommer att bli sååå spännande och jag vet att miljöombytet är precis det jag behöver för att vidareutveckla min identitet som den oskidande Emma! Jag har ju ett fantastiskt liv som ska levas! Men samtidigt har ju idrotten betytt så oerhört mycket att mitt val också innebär att en del av mig på ett eller annat sätt försvinner. Alla fina stunder då man får lyckas och glädjas tillsammans, alla dumma och extrema påhitt, alla resor och spännande människomöten, all lägergemenskap och framförallt känslan då man klarat av något som man inte vågat drömma om. Allt det faller bort. Och det är en sorg, det kan jag inte förneka. Men som så många påpekade igår, är det ju helt naturligt att vara ledsen. Det visar ju bara att jag har älskat min sport!

Idag har jag blivit intervjuad av Patrik Sundqvist från ÖT. Jag försökte förhandla mig till en rubrik med en positiv ton, men det gick väl sisådär. Hoppas ändå att de flesta läser själva texten, oavsett vad som står i rubriken! Jag är helt övertygad om att det blir en bra artikel, även om jag liksom er får läsa den först imorgon!

Glada vappen till er alla, hälsar Zorro i sin bikiniflytväst! Han har rusat runt vid villan/arbetslägret halva dagen och har spenderat kvällen i vågrätt läge.

P.S. Tack för tårtan, M&P&O&O älskade den!

tisdag 26 april 2016

Framtiden

Hej!

Nu börjar starten för det nya träningsåret närma sig och det börjar bli dags för mig att berätta om mitt beslut om kommande år.

Som jag skrev i ett tidigare är en halvdan satsning inget alternativ för mig, och om jag ska kunna nå dit jag vill måste kroppen tåla den belastningen. Det gör det inte nu. Kan man inte cykla, löpa eller rullskida efter att ha vilat fötterna så gott det går i 8 månader, känns tuffa träningsläger rätt långt borta. Därför kommer jag inte att fortsätta med mitt elitidrottande.

Det finns många beundransvärda idrottare som kämpat många år i motvind, och som kommit tillbaka ännu starkare. Samtidigt finns det också 10 gånger fler idrottare som kämpat minst lika beundransvärt, men som tvingats inse att det inte fungerar. Jag lyfter på hatten åt båda typer, eftersom jag själv inte kan tänka mig att lägga flera år av mitt liv på något som absolut inte garanterar att man ens kommer upp till sin tidigare nivå. För mig ska idrott vara någonting roligt, och det upplever jag inte att den är i nuläget med alla begränsningar.

Jag är sjukt stolt över att jag kämpade och bet ihop under det här året, för jag behöver aldrig titta tillbaka och känna att jag inte gjorde tillräckligt. Jag har besökt otaliga experter och testat femtioelva slags behandlingar och övningar. Jag har, som ni säkert inte har missat, satt själ och hjärta i rehabiliterande träning. Jag har hållit humöret uppe så bra jag bara kunnat (och förlåt till M &P för att det är ni som fått ta smällarna). Men de hopväxta benen kommer att vara kvar hur jag än gymnastiserar och det krävs helt enkelt tid för att irritationen och inflammationen ska lägga sig. Ortopeden Alanen menade att jag bara måste ha tålamod och undvika belastning av fötterna ännu flera månader. Han tillade "voi olla että kipu on pysyvä". Det sista vägrar jag faktiskt att ta till mig, jag ska springa och skida obehindrat ännu, men när vet jag inte.

Sist och slutligen är beslutet ändå rätt enkelt att ta, och till skillnad från många andra som slutar behöver jag knappast ställa mig frågan om det var rätt val - kan man inte träna kan man väl inte tävla heller. Att vända blad i livet nu känns betydligt mera lockande än att (med största sannolikhet) bli en bitter och halt skidsurkärring. Det känns också bra att man både från föreningens och FSS´  sida har stöttat mig hundraprocentigt i mitt beslut. Elitidrottande är trots allt något man håller på med en begränsad del av livet och något som faktiskt är få förunnat. Jag är oerhört tacksam för allt jag har fått vara med om och är lycklig över att mitt sista aktiva år var mitt allra, allra bästa!

Kanske du kan göra en comeback? har några frågat. Det är klart att dörren till skidvärlden alltid står öppen, men jag kan inte utgå från och hoppas på att göra en comeback, då blir jag bara besviken om det visar sig att det inte går. Så officiellt är min skidåkarkarriär avslutad, även om man ska komma ihåg att allt kan hända i rymden!

Och på tal om att vända blad. Jag har fått mitt absoluta drömjobb i Mariehamn!!! Jag kommer från och med augusti att jobba som specialklasslärare i Strandnäs skola, som är Ålands största skola. Och bästa, enligt rektorn. Jag kan knappt tro att det är sant. Drömjobbet. På drömkobben. Direkt efter utexaminering. Det har hänt så många oförklarliga saker på sistone att jag är helt övertygad om att det är meningen att jag ska hitta på något nytt och spännande nu! Men kan ni lova mig en sak: banka till mig med en gummislägga om jag börjar snacka åländska!


P.S. Jag har många att tacka och många bilder att bjuda på, så det här är inte mitt sista blogginlägg!

söndag 24 april 2016

Skön helg!



Zorro njuter av Larsmosolen! Det har jag också gjort i helgen. Va skönt att faktiskt bara vara, jag har inte ägnat en minut åt att tänka på studier (vilka, hehe ) eller jobb. Extra roligt att också Amanda har  varit hemma över veckoslutet (hon är ju för tillfället i Helsingfors där hon deltar i en prepkurs inför inträdesprovet till veterinärstudier). Vi har träffat släkten, ätit god mat (halleluja för mammas kylskåp tyckte både jag och syrran), räfsat, lekt med Zorro och planerat studentfesten. "Menyn" är klar och kläderna likaså. Jag har tänkt gå mot strömmen och ha byxdress istället för klänning, fåse hur det blir! Nåja, vem bryr sig i hur jag är klädd, jag är ju bara servitör! Mandas klänning är annars superfin!

Hörni, nu har jag konkreta bevis på att elitidrott inte är hälsosamt! Via arbetsplatsen fick jag vara på hälsogranskning och blodprovsvärdena var mina bästa någonsin! Det är klart att man som idrottstönt insett att det man håller på med inte är friskt, men det var ändå rätt intressant och skrämmande att se det svart på vitt. Eftersom ni alla säkert steg upp i morse och undrade hur min kolesterolprofil ser ut, kan jag berätta att den är med de bästa som hälsovårdaren någonsin har sett! He ska ja fir me en flåtoan burjar.

 Det jag överraskades allra mest av var mina hemoglobinvärden. Eftersom jag tidigare har haft anemi och av någon anledning har svårt att ta upp järn, har jag käkat järntillskott enligt konstens alla regler i flera år. Direkt jag har haft en paus med tillskotten har hemoglobinvärdet sänkts med nästan 10 enheter. Nu har jag inte ätit järntabletter på 6 månader och dessutom ätit mera vegetariskt de senaste 3 månaderna (vilket egentligen borde vara riskabelt med tanke på att järn kan vara ett ämne som riktiga vegetarianer har brist på). Men icke. Just nu har jag mitt bästa Hb-värde någonsin, detsamma gäller ferritinvärdet (som mera handlar om järnreserven i kroppen). Med andra ord är syreupptaget i skick! Jag tycker det är enormt fascinerande. Samtidigt visar det ju att kroppen återhämtar rätt snabbt från att ha blivit långvarigt misshandlad :) JAJA, det var månadens Fråga Webbdoktorn-dos.

Nu ska jag förbereda mig för veckans bästa Tv-kväll: Supertähdet och Mästarnas mästare! Jag sänder mina varmaste tack till pappa för att jag har inspelningsbar digibox!

Ha de bra!

söndag 17 april 2016

Magisterexamen i specialpedagogik- check

Hej på er!



Vet ni, nu är jag klar med mina studier! Regndans + trolltrumma + långbenskratt!!!
Om jag förstod studiehandledaren rätt  är jag den första elitidrottaren som fixat lärarstudierna vid ÅA på en normal, t.o.m. något förkortad, studietid. Det är väl egentligen ingen merit, utan snarare en vink om att jag har ett Fröken Duktig-syndrom. Tidvis har det varit väldigt tufft och jag har fått offra sjukt mycket av min fritid, ingen annan än min förra kämppis Johanna vet hur mina dagar såg ut. Men nu när jag i princip har papprena i hand är studietakten ingenting jag ångrar, för jag hade ärligt sagt inte orkat med en enda termin till. Fast det är väl en inställningssak.

Nu ska det bli uberskönt att "bara" arbeta på dagarna och ha fritid på kvällarna. Om man räknar bort de somrar då jag inte studerat, kommer jag att för första gången på sisådär 5 år också ha helgerna lediga. Aaaah... Undrar vad jag ska göra? Jag kommer i alla fall att åka hem och träffa Zorrimorran, skååni va ja har dryyft!

Annars har det väl inte hänt så mycket. Mitt bord var på en utställning igår. I Vörå. Så nu är det kanske två personer till som har sett det. I träningsväg rehabtränar jag varannan dag plus att jag gymmar några gånger i veckan, så mycket som överkroppen klarar av. Grr vad det skulle vara kul å pressa benen lite. Å  reven - de e ju snart sommar! Cyklingen är fortsättningsvis på is efter bakslaget när jag cyklade till praktiken. Nu får läkningen helt enkelt ta den tid det tar, för nu vill jag bara att fossingarna ska bli bra. På bekostnad av kondition och rumpmuskler... Vad jag kan träna i sommar vågar jag inte spekulera kring, men inte löpning i allafall. Jag blev alldeles salig när jag insåg att jag snart kan börja paddla!! Åååh, tänk att inte vara tvungen att känna efter en endaste gång, utan bara köra på och njuta!

Nu ska jag dra i väg till äckelpäckelgymmet i f.d. gymnasiet. Fy bubblan va ostädat det är där! Jag ska försöka motivera mig att dra lite chins. Jag har struntat i dem på sistone och det känns inte alls bra.

Resten av dan ska jag spendera med Oskar å Jenni. Vi har tillsammans med Amanda en klubb som heter Food Addicts 3000! Ikväll blir det laxwraps!


söndag 10 april 2016

Bordet är klart!

Efter en hel del slit är mitt soffbord äntligen klart!
Projektet påbörjades ju redan i höstas, men jag har inte kunnat delta under alla kurstillfällen så därför räckte det hela LITE längre än jag hade tänkt.
 
 Jag är stolt över slutresultatet och är även nöjd med designen, som är min egen!
Det är klart att det finns småsaker jag hade kunnat göra pyttelite bättre, men med tanke på att det här var min första riktiga möbel kan jag väl inte ha för höga krav. Virket jag utgick ifrån hade bark på sig, så det var inget Ikea-aktigt tiominuters monterande, utan rikti reina karaarbeiti. Ännu några pluspoäng inkasserar jag för att jag inte använt en enda skruv, allt är sammanfogat med tappar. JAJA, slut på skrytet.
 
 
 

 
 
Jag har tänkt skaffa en större metallbricka att ställa på bordsskivan samt några korgar att ha under. Å lite extra krusiduller och grejsimojer förstås :)
 
 
 
Under helgen har lillebrorsan deltagit i hockeykarnevalen i Vasa, så mina föräldrar har sovit över här. Mr Otto själv har bott på Tropiclandia tillsammans med de flesta andra spelare. Jag gissar att de har haft det urlajban!
 
Otto spelade i Edmonton Oliers som idag vann sin placeringsmatch och slutade sjua. I och med det är hockeysäsongen över för i år för honom. Han har gjort stora framsteg, har ett grymt spelöga och är väldigt träningsvillig. Däremot kunde han dra nytta av att få lite mera kraft och snabbhet i stegen, så han och jag kom överens om att jag skulle träna snabbhet, explosivitet och styrka med honom i sommar. Det ska bli väldigt roligt och jag tror att vi kommer att märka resultat snabbt! Jag tror att om man vill lyckas i en lagsport måste man vara väldigt analytisk och våga göra saker på egen hand också, inte bara följa strömmen.
 
Nu ska jag avsluta helgen med att lusläsa tidningen som mamma skämde bort mig med! :) Bästa recepttidningen som finns. Och ja, mitt vegetariska intresse är fortfarande stort!
 
 



måndag 4 april 2016

This is a good day!


This is the best day ever! Can´t wait to tell you guys!
I´m so cool... Yeah.

 
På tal om bra saker: fötterna är inne i en bättre period igen så idag ska jag ut på en cykeltur i minusfart tillsammans med födelsedagsbarnet Andrea! Vi har tränat 1-2 gånger tillsammans sedan september, så de ska bli ganska så sköj! Även om man inte kan kalla vår kommande utflykt för träning... Å imorgon får jag träffa halvnorskan Sara å resten av Vörå Chillclub på en sushidejt!
 
 
Nu ska ta tag i min näst sista skoluppgift någonsin. Untz untz.
//cool_girl_91